Korrumperar politisk makt?

De flesta väljare har väl noterat att alla riksdagspartier utom V och SD i december 2014 slöt en överenskommelse, gemenligen kallad DÖ innebärande att det under 8 år inte skulle bedrivas någon oppositionspolitik. Därmed övergav man politikens och parlamentarismens främsta uppgift för politiska partier, att ta makten och föra fram den politik man gått till val på. Det fanns säkert många som skulle ha valt ett annat parti om denna ambition var känd!

Den fadda smak som kvarstår efter detta är att politiker verkar mer intresserade av de inkomster som riksdagsarbetet innebär än omsorg om sina väljare. Att vara riksdagspolitiker må vara kämpigt många gånger som de flesta andra jobb kanske är men pensionerna är omfattade och rikliga!

Ett annat belysande exempel utgör kommunalpolitiken i Katrineholm, som nu under flera valperioder delats upp mellan socialdemokrater och moderater, så att dessa partier och dess medarbetare i lugn och ro kan garanteras goda löner och pensioner. Huruvida man följer sina vallöften är okänt. Men om så voro kan man ju fundera över om det verkligen behövs olika politiska partier. Det är väl bättre att tjänstemännen i så fall bestämmer, när ingen huvudansvarig för förd politik finns! Därmed kan man spara miljoner i politikerlöner!

Det ändå mest klassiska exemplet är landstinget i Sörmland. Här är nu snart samtliga partier med och delar på kakan väl medvetna om att det kan vara lönsamt att sitta vid de dukade borden, som dignar av läckerheter för de lyckligt utvalda. För de som betalar deras lön blir dock sjukvården allt sämre för varje år och Sörmland befinner sig nu i den svenska sjukvårdens gärdsgårdsserie. Här ser man direkt ett varnande exempel på hur saker och ting kan utvecklas negativt med ett lönande samarbete över parti- och blockgränser.

Även i Gnesta har den politiska kartan ritats om. Man vet då inte så noga vem som är ansvarig för vad. Majoriteten bildas av socialdemokrater och moderater medan stora oppositionen består av C, L och V samt den lilla av MP och SD. Några större motsättningar verkar inte finnas utom möjligen miljöpartiet, som uppmärksammar ett antal specifika frågor. Man kan därmed fråga sig om det verkligen behövs politiker, som jobbar för den politik man förde fram i valet eller alternativt behövs man inte alls om med samma politik och åsikter.

Ja det kan förvisso ibland vara nödvändigt styra i lugn och ro med betryggande majoriteter men i ett längre perspektiv gynnar säkert detta ryggdunkande enbart korruption och är nonchalant mot väljare och politiska mål!

Läs gärna en djupare betraktelse över detta fenomen!