måndag, maj 11, 2015

Meningslös partiledardebatt

Partiledardebatterna återupptas nu av SVT Agenda. Gårdagkvällens uppställning med delvis nya partiledare blev väl inte så politiskt intressant utan mer en uppvisning i skuggboxning. För debatten lamslogs egentligen politiskt av decemberöverenskommelsen, DÖ. Alliansföreträdarna framförde diverse ståndpunkter kring förd politik men när det kommer till omröstning i riksdagen så stödjer man ändå Stefan Löven(S) regim.

 

Politiken blir därmed urvattnad och ganska ointressant. Ingen på sociala medier diskuterar i dag sakfrågorna i denna debatt utan mest Åsa Romsons klavertramp eller hur duktiga Jonas Sjöstedt(V) och Annie Lööf(C) var. Något som egentligen är ganska ointressant. Det är ju ändå det politiska budskapet som skall granskas. I o m DÖ har ju trovärdigheten i den politiska debatten dött sotdöden. Det kan knappast vara intressant att lyssna till en allianspolitiker som säger en sak i direktsändning och sedan går hem till riksdagen och gör något helt annat.

 

Ja Stefan Löven har det bra. Han får ju igenom sin politik. Det finns det ju ett avtal om så man kan undra över varför riksdagen behöver sammanträda alls! Man kunde ju hemförlova ledamöterna och spara en förfärligt massa pengar. Just nu är det enbart Sverigedemokraterna och i viss mån Vänsterpartiet, som ju båda står utanför DÖ, de som rätteligen skulle kunna räcka i riksdagens plenisal.

 

Den politiske redaktören på Dagens Industri, DI PM Nilsson har ju ryckt fram, som en ledande politisk skribent i landet och stor kritiker av DÖ. Han skriver idag i DI om Tre bättre alternativ till DÖ, i en utomordentlig kraftfull och stringent ledare i Wolodarski-klass, som vi citerar in extenso!



"I sak hade alliansledarna en lätt uppgift när de i går kväll gick till attack mot regeringen i SVT:s partiledardebatt. Sällan har en regering gjort så många misstag och förlorat så mycket legitimitet på så kort tid som Stefan Löfvens. Allt som före valet var självfallet har visat sig vara ingångsvärden i förhandlingar med V, MP och det egna partiets vänsterflygel.

 

Resultatet hittills är en politik som höjer skattetrycket, minskar utrymmet för en av de få låglönebranscher som faktiskt fungerar för nyanlända och en uppgörelse med V som hotar att slå ihjäl hela välfärdsbranschen. Och då är vi bara i början på en inriktning som kommer att skada Sverige.

 

Den inre politiska osäkerheten har på kort tid också orsakat skador i relationer till andra länder. Den amatörism som låg bakom debaclet med Saudiarabien syntes igen när statsministern talade om Sverige och Finland som "fria ytor", vilket har fått Helsingfors att på allvar fundera på tillståndet i Stockholm.

 

Beroendet av Vänsterpartiet och oförmågan att sätta Sveriges intressen före partiaktivisternas har oroat stora delar av näringslivet, vilket Di speglade i en uppmärksammad artikelserie i förra veckan. Många företagsledare tycker att tyngdpunkten i politiken inte speglar valresultatet och efterlyser en opposition som står emot.

 

Men gårdagskvällens dånande kritik från Anna Kinberg Batra, Annie Lööf, Jakob Forssmed (Ebba Busch Thor är barnledig) och Jan Björklund stannar vid ord. De har i och med decemberöverenskommelsen lovat att stödja regeringen och dess ekonomiska politik så länge som Vänsterpartiet har inflytande över den. Och de adlar därmed SD till det enda konsekventa oppositionspartiet.

 

Många som nu försvarar överenskommelsen säger att det inte finns några alternativ. De har fel. Och paradoxalt nog har Stefan Löfven hittills gjort den bästa analysen.

 

Det traditionella sättet för en minoritetsregering att överleva och fungera är att säkra en majoritet i riksdagen. Löfven betonade både före och efter valet att han ville se samarbete över blockgränserna. Beröringspunkterna mellan S och hela eller delar av alliansen är många: reformer av socialförsäkringarna, migrationspolitik, energi, skola, arbetsmarknad, för att nämna några. Partiledningarna blåser upp motsättningarna, det är deras jobb, men i sak finns det möjligheter att komma överens.

 

Med hänvisning till den skadliga utvecklingen för landet skulle alliansen kunna lämna decemberöverenskommelsen och ansluta sig till Löfvens förhandlingslinje. Folkpartiet och Kristdemokraterna öppnade för en sådan utveckling i onsdagens Di.

 

I utbyte mot inflytande i sak släpper alliansen igenom regeringens budget. Samma sak gäller andra områden, där försvarsuppgörelsen bildar skola. Alliansen skulle då kunna ta ansvar i viktiga frågor och samtidigt behålla möjligheten att kritisera regeringen för sådant man inte kommer överens om. Det är den rollen V har nu.

 

En annan utväg är att alliansen lägger ett misstroendevotum på grund av ett förslag man absolut inte kan tolerera eller efter ett stort misstag. Statsministerns uttalande om Finland skulle i ett normalt politiskt klimat räcka för en misstroendeförklaring. Det är ett uttalande som bryter mot Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik, som underminerar ett viktigt grannland och direkt bejakar Moskvas intressen.

 

Ett misstroendevotum skulle samla en majoritet och fälla regeringen. Talmannen skulle prova både S och M som regeringsbildare. Om Anna Kinberg Batra provar skulle hon kunna regera på samma mandat som de så kallade tillkännagivandena nu får i riksdagen. Utan att samarbeta i form röstar SD i fråga efter fråga på alliansförslag, precis som de gjorde under förra mandatperioden.

 

Med en förnyad och mer realistisk migrationspolitik har SD mindre skäl att fälla en alliansregering. SD:s väljare, som till övervägande del kommer från allianspartier, föredrar rimligen en borgerlig regering som gör migrationspolitiken mer hållbar framför en MP-S-regering som med stöd av V fortsätter MP:s migrationspolitik. Om de ändå fäller Anna Kinberg Batra kan allianspartierna bli farliga för SD eftersom de dels har visat väljarna att de tar migrationsfrågan på allvar och dels visat att SD fortfarande är ett simpelt missnöjesparti.

 

Att överdriva riskerna med ett extraval tillhör kampanjen för decemberöverenskommelsen. Faktum är att Sverige klarar sig alldeles utmärkt med det man kallar "politiskt kaos". Den tid som förflutit sedan valet 2014 har kallats den mest turbulenta i svensk modern historia. Men tillväxten har tickat på, börsen har gått bra, jobbmaskinen har levererat och nya barn kommit till världen, till och med i alliansens partiledarkrets. Sverige är som tur är större än politiken. Ekonomin är robust. Företagen klarar sig bra. För ekonomin är det mycket mer bekymmersamt om varje budget ska åka på remiss till Vänsterpartiet.

 

Egentligen skulle det räcka med att konstatera att regeringsformen anger extraval som sista utväg om regeringsbildaren inte tolereras av en majoritet i riksdagen. Det är vad Stefan Löfven såg i höstas. Kanske längtar även han ut ur den tvångströja som svensk politik har blivit."

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar