Svenska universitet nästa PISA-haveri?

(Carolina Rediviva, Uppsala)

Tidigare har både Lunds och Uppsala universitet rankats på listan över världens 100 bästa universitet. Nu finns de inte med längre. Bakgrunden är givetvis flumskolan - den jämlika skola där alla skall kunna lika mycket eller snarare lika litet. Upphovsmän bl a Göran Persson, som i sitt första majtal i Gnesta talade sig varm för en alltmer spridd okunnighet!

 

Idag skriver Mats Alvesson, professor i företagsekonomi vid Lunds universitet och Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet på DN Debatt, att "Universiteten blir Sveriges nästa PISA-haveri!"  Något som säkert de flesta med normal fattningsförmåga inser, när man genomgått SvD:s synnerligen enkla mattetester för grundskolan. Tester som 30% av eleverna vid KTH inte klarar av. Morgondagens ingenjörer kommer att bli livsfarliga. Åtminstone de svenska! Hur skall man klara av hållfasthetsberäkningar eller fungerande ventilationssystem, där det krävs både integral- och differentialkalkyl om man inte ens vet vad vinkelsumman i en triangel är!

Enligt lvesson och Rothstein är det huvudsakligen tre saker som ligger till grund för nästa PISA-haveri:

• Kvalitetskris - ledningarna är alltför svagt meriterade

• Ledarskap - den intellektuella inaveln grasserar

• Inflation i professorsutnämningar

 

Något som vi redan anat på denna blogg efter att ha sett många professorer i ganska beklämmande aktion.  Ofta hämtar media synpunkter på olika företeelser från pratglada professorer för att understryka artikelns relevans. Hur många rent märkliga uttalanden har inte "statsvetaren" Ulf Bjereld bestått oss med!  Resultaten från Pisa-undersökningarna har i grunden skakat om synen på den svenska skolan. De skarpt fallande resultaten har fått de politiska partierna att försöka övertrumfa varandra i olika åtgärdsprogram. 

 

"Ungdomsskolan är emellertid inte hela utbildningssystemet. En viktig fråga är hur vi framöver skall kunna undvika en likartad genomklappning för de svenska universiteten och högskolorna. Det finns nämligen ett antal tecken som gör att vi kan komma att se ett likartat fall för den högre utbildningen och forskningen, som vi nu har tvingats beskåda för ungdomsskolan.

De internationellt jämförande rankningarna som görs av lärosäten är förvisso bemängda med en hel del mätproblem, men det bär likväl syn för sägen att universiteten i både Uppsala och Lund nu har fallit ut ur 100 bästa-ligan i den rankning som görs av den mest ansedda tidskriften inom området. 

 

Ett annat exempel är det ras i matematikkunskaperna som nyligen rapporterats från landets ledande tekniska högskolor (DN 21/4). Dessa illavarslande tecken på att den högre utbildningen och forskningen kan bli nästa Sveriges nästa ”Pisahaveri” skall ses i ljuset av att svensk forskning aldrig haft så stora ekonomiska resurser som nu.

 

Kvalitetskrisen gäller det akademiska ledarskapet. Nyare forskning ger härvidlag ett tämligen entydigt besked: ledande universitet leds av ledande forskare. Det som utmärker framstående lärosäten är att de lyckas få mycket framstående forskare att axla tunga ledarskapsuppdrag. I Sverige ser det med några undantag annorlunda ut. En särskild karriärväg till ledningspositioner för administrativt fingerfärdiga personer med mycket begränsade forskningsmeriter i bagaget har etablerats.

 

Ledarskapskrisen gäller den svårt grasserande intellektuella inaveln vid svenska lärosäten. Detta problem har lyfts fram under lång tid, nu senast för någon månad sedan i en SNS rapport där man jämfört Lund och Uppsala med två spetsuniversitet i USA. En slående skillnad är att medan enbart omkring tio procent av professorerna vid de senare är interna produkter är siffran för de svenska universiteten ibland så hög som nittio procent. Internationella utvärderare som de senaste åren städslats av de stora universiteten, kritiserar genomgående den svenska inaveln med ord som att man är ”bestört” och ”förfärad” och att ett system som det svenska vore ”otänkbart” i andra länder.

 

Inflation i professorsutnämningar leder till en synnerligen kraftig ökning av antalet ”professorer” i landet. Inom till exempel statsvetenskap finns det i dag tio gånger så många ”professorer” som för femton år sedan. I många fall är dessa befordringar välmotiverade men reformen har också genererat en betydande inflation, inte minst vid de mindre och medelstora högskolorna. Kompetensen hos personer med professorstitel är ofta svag. Det finns inom våra ämnen i dag ett relativt stort antal till professorstiteln befordrade personer som i princip är helt osynliga i det internationella forskarsamhället.

 

Dessa tre problem hänger ihop. Ett akademiskt svagt ledarskap förmår inte hävda betydelsen av till lärosätena få in nytt friskt blod utifrån utan faller lätt till föga för interna maktgrupperingars krav att befordra sina lokala påläggskalvar. Svaga akademiska ledare förmår inte upprätthålla höga kompetenskrav på professorskåren. När väl ett utbildningssystem kollapsat är det synnerligen tungt att vända skutan. Om inte det svenska universitets- och högskolesystemet skall bli vårt nästa ”Pisafall” är det hög tid för kraftfulla åtgärder för att höja kvaliteten på det akademiska ledarskapet, kraftigt minska internrekryteringen och hejda kompetensfallet i professorskåren."

 

Jojo, Göran Persson nog hade det kanske varit annorlunda med en akademisk examen, som kunskapsbas, när du rörde om i den svenska skolan! Var Ditt verkliga syfte att befordra ignoransen?