tisdag, april 22, 2014

Den intellektuella vänsterns svek och näthatet!

"Avskydda, hånade, föraktade – hela Sverige står samlat mot näthatarna. Men det ­anonyma hatet måste förstås som ett tecken på ett helt samhälles kris – och på den intellektuella vänsterns svek. Det är inte näthatarna som är det demokratiska ­problemet, det är ”vi”, skriver Jonas Thente i Dagens Nyheter.

 

Det finns en oskriven journalistisk regel som stipulerar att man inte skall sparka nedåt. En god journalist tar den svagares parti mot makten och ger röst åt den som själv har svårt att formulera sig. Journalistiken brukar lyckas väl med detta. Förfördelade individer och utsatta grupper får sina mediala företrädare och deras fall når offentligheten och offentligheten blir medvetandegjord och journalisten får pris. Det är gott så.


Baksidan är att de journalister som engagerar sig motarbetas av dem som har allt att förlora på att sanningen kommer i dagen. Vanligtvis är det maktens företrädare, olämpliga politiker och parasitära företagsledare som på olika sätt försöker hota sig till tystnad. Men på senare år har ett helt nytt och exceptionellt vidrigt monster trätt fram: näthataren."

 

Enligt denna blogg något bland det bästa, som beskriver fenomenet näthat. Vi har ju tidigare på denna blogg påstått att näthatet emanerar från vänsterjournalister, som sparkar neråt. Dvs mobbar de som inte kan försvara sig med normala medel. Hela makten finns hos Maria Sveland et consortes inte hos näthataren. Gör en välgärning, glöm bort trollet Aschberg en stund och läs vad Johan Thente skriver i DN. Mobbande vänster-journalister har detta samhället fått allt för mycket av!  Vulgus profanum – ut med den obildade folkhopen!

 

Läs även vad Sanna Rayman i svenskan skriver i samma ämne: "Ja det är journalisternas fel!" ”Stämningarna mot dem (näthatarna) är i dag så grundlagda att Miljöpartiets Åsa Romson utan vidare kunde utgå ifrån att hon skulle få applåder när hon i Ekot i förra veckan ville förbjuda anonymitet på nätet. Nu fick hon mothugg, men knappast för att någon vurmade för näthatarnas ventil, utan av andra skäl.”

 

"Alla känner till fenomenet – böcker och artiklar skrivs av utsatta journalister och vi bekymrar oss för hur det skall gå för demokratin så länge näthatarna får gå lösa.Men det där med ”uselt stavade” har fått mig att fundera mer på upphovsmännen. Även jag har raljerat med detta att näthatarna i allmänhet brister i språkbehandlingen. Man brukar lustfyllt citera deras åsikter ordagrant. Poängen man vill få fram är förstås att detta är obildade människor – i motsats till oss medelklasspersoner som angrips, vi som läser ledar- och kultursidorna och hånflinar åt barbarerna som kan stava till ”fitta” men aldrig till ”recension”.

 -------

Jag tror inte att näthatarna är ett demokratiskt problem. Jag tror att vi är det, och i synnerhet de politiska kulturdebattörer på vänsterkanten som slappt väljer de enklaste slagen och siktar mot de största träffytorna i stället för att söka den större bilden. Det är alltid enklast att hitta en fiende att demonisera och nu har man hittat den. Och man gör den fortlöpande alltmer utanförstående och demonlik, framför allt genom att framställa den som privilegierad makt.

-----------

Den ännu rådande positionsangivelsen i frågan om hur vi skall bemöta näthatet gavs av författaren Maria Sveland för två år sedan. Hennes bild av och attityd till fienden är stilbildande och ligger fast. Hon har skrivit om näthatarna sedan hon själv blivit hotad till livet och i en artikel i DN om antifeminismen (27/3 2012) skildrar hon om en episod då hon och femtio kompisar strömmade in på en pub i Stockholm för att konfrontera ett tjugotal ”anti­feminister” som träffats där.

 

Här finns ett bra exempel på hur dagens makthavare dominerar den i grunden maktlöse. Sveland känner igen en av antifeministerna som en person som skrivit ett hatmejl till henne. Hon skriver att han för tillfället ligger i en vårdnadstvist och upplyser om vad han sysslar med ”i ett litet samhälle i Mellansverige”. Sveland vrider sakta om kniven: ”Jag frågade vad han hette men det ville han inte säga. ’Men jag står ju med adress och telefonnummer helt öppet, och just nu står jag framför dig. Kan du inte säga mig vad du heter?’ Det ville han inte. Att hata anonymt var nämligen hans rättighet.”

------------------

Vad Maria Sveland meddelar denne hatmejlande man från Mellansverige och hans gelikar är att hon vet vem han är; att hon kan krossa honom, hans vårdnadstvist och hans liv som man krossar en lus. För hon har all makt och är trygg i förvissningen om att hon har stöd av hela statsapparaten, politikerna, massmedierna, juridiken, alla. Sveland har råd att inte hata. För honom gäller att han inte vidare skall bekymra makthavarna, utan krypa tillbaka under sin sten på det vi kallar historiens sophög."



------------

”Jag tror inte att näthatarna är ett demokratiskt problem. Jag tror att vi är det, och i synnerhet de politiska kulturdebattörer på vänsterkanten som slappt väljer de enklaste slagen och siktar mot de största träffytorna i stället för att söka den större bilden. Det är alltid enklast att hitta en fiende att demonisera och nu har man hittat den. Och man gör den fortlöpande alltmer utanförstående och demonlik, framför allt genom att framställa den som privilegierad makt.

Man tror faktiskt att man vänder upp och ner på samhällshierarkierna genom att häckla dessa människor. Man tycks anse att den härskande eliten av dessa kränkta vita män får finna sig i att hamna i botten och vi rättfärdiga medelklassförespråkare av jämlikhet, demokrati och anständighet får för en gångs skull hamna i topp. Att på så vis berättiga förnedrandet av de maktlösa genom att låtsa att de längre har någon makt: det är den slutliga förnedringen.”

 

 

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar